Emalj är i ropet
Det var rubriken på ett reklamblad från Kockums Emaljverk, 1936. Året innan hade man lanserat den nya färgkombinationen, krämgult och grönt, som varit deras varumärke sedan dess.
Emalj består av en massa av fuktat glaspulver som stryks ut på ett föremål, ofta av metall. Sedan värms föremålet i en ugn så att emaljpulvret smälter. Tekniken har använts på smycken och konst kring Medelhavet redan före vår tideräkning.
Framemot slutet av 1800-talet var emaljeringstekniken så billig att man började använda den även på nyttoföremål.
I Sverige startade Kockums Jernverk i Ronneby sin tillverkning av emaljerade föremål i början av 1890-talet. Den täta emaljytan var lätt att hålla ren och det var praktiskt både i hushållet och i sjukvården. Grytor och kannor, trattar och slevar, bäcken och rondskålar. På 1910-talet tillverkade Kockums Emaljverk 20 000 föremål per dygn. De var inte landets enda tillverkare av emaljerade föremål men de i särklass största.
Efter andra världskriget konkurrerades emaljen ut av bland annat plasten. Kockums tog upp kampen genom att engagera skickliga formgivare som silversmeden Sigurd Persson men 1971 lades tillverkningen ner.
