Av Hiwa Rashid
Nedan skriver jag, en lärare på Stålforsskolan, mina reflektioner och de tankar och känslor som scenerna under de tidiga timmarna på måndag-morgonen den 23 mars 2009 väckte hos mig. Scenerna har flyttat oss 350 år framåt i tiden, men de flyttade mina tankar och känslor som en snabbspolad film till minnen 21 år tillbaka i tiden, till året 1988 och i vissa avseenden ännu tidigare. I början tänkte jag att behålla dessa känslor för mig själv och inte hade någon avsikt att skriva ett enda ord om det. Jag hörde från ett par lärare att några elever hade blivit rädda den dagen. Först i torsdags den 26 mars när jag ytterligare en gång hörde en annan kollega berätta att hon hört och sett i några elevers brev att scenerna väckt rädsla hos dem, har jag bestämt mig för att skriva något. Att bli rädd vid hemska situationer är helt normalt och tillhör den mänskliga naturen för de flesta av oss. Jag tänkte samtidigt att de här scenerna var trots allt ett konstgjort skådespeleri. Hur ska då barn och ungdomar i och från totalitära länder, krigsdrabbade och oroliga områden känna sig då verkliga fruktansvärda scener är deras verklighet och ”vardagsmat”?
Ni elever fick bland annat starta ert temaarbete med att skriva ett brev till era föräldrar där ni skulle beskriva vad ni sett och upplevt denna måndag morgon. Själv skriver jag inte till mina föräldrar utan det jag skriver är ett öppet brev till alla som läser det.
| • Vakterna i militär uniform vid skolans port beskrevs i de lokala tidningarna som ”två mycket bistra vakter”. De var enligt min syn mycket snälla och medmänskliga och de tog emot eleverna med respekt och omsorg. Å andra sidan påminde just militär uniformen mig hur jag och andra i Kurdistan blev brutalt bemötta och behandlade av militären i Irak. |
|
Minsta fel eller avsaknad av id-handlingar vid de otaliga ”check
point” posteringarna kunde leda till örfilar, sparkar, svordomar,
kränkningar m.m.
• Domedagens profeter och skyltarna som förespråkade massflykt från Eskilstuna påminde mig om massakern i staden Halabja i irakiska Kurdistan den 16 mars 1988 då min hemstad hänsynslöst blev bombarderad med kemiska vapen. De som överlevde massakern kämpade för att rädda sitt liv och fly från staden. Massflykten, vimlande folkmassor och paniken bland de överlevande liknade det som sägs om domedagen.
På tal om skyltarna, redan fredag den 20 mars då jag förberedde några skyltar till måndagen på kurdiska, arabiska och persiska flög mina tankar till Halabja. Det var en skylt, som på svenska blir, ”Staden behöver dig, lämna den inte ensam” som påminde mig om en sorgesång för Halabja under titeln ”Lämna den inte ensam”.
Utseendet och ansiktsmålningen av domedagens profeter i skolan (med all respekt för de som utklädde sig till det) påminde mig om bödlarna i Iraks fängelser. Det påminde mig om olika typer av grymheter, tortyr och brutal behandling i dessa fängelser och många historier man hörde därifrån. Av hänsyn till läsarens känslor vill jag inte gå in i detaljer för hur närmaste personer till mig och andra bekanta blev torterade till döds i dessa fängelser eller som senare dog på grund av de skador de fick där.
| • Skyddsmaskerna och gasmaskerna var här en symbol för hur miljöförstörelsen och luftföroreningarna kan påverka vår planet och människans sätt att leva i framtiden om vi människor inte tar vårt ansvar för de frågor som rör miljön. För mig väckte skyddsmaskerna helt andra tankar till liv. När jag tog gasmasken på mig gick mina tankar tillbaka till 16 mars 1988. |
 |
Den dagen omvandlades större delen av staden till en stor gaskammare och inom loppet av några timmar omkom enligt officiella källor minst 5000 människor och drygt 10 000 blev svårskadade. Detta utöver flera tusentals djur och fåglar som dog i och utanför staden och i de närmaste byarna. Växter, gräs, vårblommorna och träden var inte heller benådade, för den våren omvandlades till höst. Jag, min mamma, min syster och min kusin som då bodde hos oss klarade oss mirakulöst med relativt lindriga skador.
Andra tankar som snurrade i mitt huvud var: Om invånarna i Halabja hade tillgång till sådana gasmasker som jag nu hade på huvudet kunde många liv bli räddade. Om jag hade tillgång till sjuksköterskan Eva och Stens spruta med rätt läkemedel kunde flera av de skadade som förgäves ropade på hjälp i kvarteren klara sig.
• Kära ungdomar, när ni passerade förbi vakterna vid huvudentrén och kom in i skolan var ni bland annat försiktiga och rädda för att inte snubbla på kablar, lådor och andra föremål och skräp där. Dessa nedskräpningar och rädslan för att inte snubbla drar ännu en gång mina tankar till Halabja och det kemiska bombardemanget.
När vi på kvällen den 16 mars 1988 var på väg att komma ut från staden stötte vi i skymningen på mardrömsliknande, fruktansvärda scener med rök- och eldpelare från flera håll. Förödelsen var stor. Gatorna och kvarteren var nästan övertäckt av kablar från el-ledningar, omkullvälta elstolpar, murstenar och stora cementpartier av utflugna tak från rasade hus och affärer. Men värst av allt var det de många lik som här och där låg på gatorna, trottoaren och i kvarteren. Jag var inte rädd för att snubbla för jag snubblade flera gånger när jag tittade runt omkring. Det jag mest var rädd för i det ögonblicket var att jag skulle trampa på något lik eller på någon svårskadad som tappade allt hopp och väntade på dödens stund.
Trots det onormala och förskräckliga scen ni ungdomar fick se på Stålforsskolan, måndagen den 23 mars, var ni åtminstone innerst inne trygga och helt säkra på att ert liv inte var i fara. Självklart blev en del elever förvirrade, rädda, chockade och inte förstod vad frågan var och vad som hänt skolan. Lyckligtvis handlade det hela, som ni säkert var medvetna om, inte om krig och bombardemang med kraftiga smällar och explosioner från stridsvagnar, artilleri och stridsflygplan. Däremot var attackerna från flera serier av stridsflygplan i Halabja så intensiva och kraftiga att vi varje bråkdels sekund förväntade oss att vi snart skulle dö. Vi hade med andra ord hjärtat i halsgropen.
• När jag såg elevmassan trängde sig in och gick uppför trapporna mot Aulan, påminde det mig de många tusentals överlevande från Halabja, inklusive jag och familjen, som gick till fots i fyra dygn på slingriga vägar och stigar i svåra bergtrakter med otaliga upp- och nedförsbackar för att komma till Irans gräns till ett tryggare ställe.
Vägen var proppfull av människor och de som hade någon ficklampa med sig vågade knappt använda det för flygplanen fortsatte större delen av natten att tömma sina laster även på dessa och andra flyktvägar.
 |
• När jag såg skolsystern, Eva, snällt och generöst dela ut några centiliter dricksvatten till förbigående elever vid trappuppgången, påminde det mig en gammal och generös man vid flyktvägen under de fyra dygnen. Det var dag två på förmiddagen. Vi var utmattade, nedkylda, sömniga och hungriga, för natten innan gick vi hela tiden. Vi kom fram till ett ganska öppet område mellan två berg och vi gick dit för att lägga oss och vila lite. Jag såg där en gammal man, satt vid en liten brasa, som åt bröd med nybryggd te i en svart tekanna som han hade med sig. Jag gick fram till den gamle mannen och bad vänligt och blygsamt om lite bröd och te. Han gav oss ett bröd och en kopp te som vi fyra delade på. Vi var mycket tacksamma för hans generositet. |
Efter en stunds vila fortsatte vi att gå vidare. På eftermiddagen under dag två kom stridsflygplanen igen och släppte några kemiska bomber bland och i närheten av folkmassorna. Vi såg flera tjocka och vitgrå rökpelare runt omkring oss och snart kom doften av vitlök och äpple vilka är från senapsgas och nervgaser. Vi hade tur då vi var på ett relativt högt ställe i uppförsbacken. Vi fick skador men inte livshotande.
Jag tog bara med de tankar som hade någon association med det som hände på Stålforsskolan. Det finns betydligt fler händelser som jag hoppade över både i staden och fram till Irans gräns. Därefter kommer ett år och sju månaders liv i Iran under svåra förhållanden. Slutligen kom vi till Sverige men resan dit var inte heller bekymmerfritt.
Kära ungdomar ta inte allt för givet i livet. Livet kan ha många överraskningar som man inte ens tänkt på. Uppskatta det liv ni har för det finns många på detta jordklot som saknar och kämpar och dör i kampen för det som är självklart för er, t ex ett självständigt land, egen flagga, fred, olika former av frihet, demokrati, rösträtt, välfärd, tillgång till skola etc. Detta innebär absolut inte att ni inte ska kämpa för att förändra och förbättra de rådande missförhållanden som finns i samhället. Det är snarare en plikt att göra det.
Trots att jag lever på övertid och trots den stora omställning att plötsligt och oförväntad förlora hus, två affärer och andra egendomar som tillhörde familjen samt flytten till ett helt främmande land, har jag gått vidare i livet och inte gett upp. Utöver en akademisk utbildning från hemlandet har jag utbildat mig här inom ett par nya yrken, gift mig och är nu en lärare på denna fantastiska skola. Jag uppskattar livet här trots att jag lever med och bär på dessa minnen som lämnade djupa spår och ärr i mitt inre och i min själ. Min syster har också gått vidare och utbildat sig till socionom här. Hennes C-uppsats var just om Halabja. Det jag nämner i detta stycke är enbart i syfte att få de som någon gång kan vara less på sitt liv att tänka om och få en tankeställare eftersom livet och vår existens har en stor och vid mening.
Jag hoppas att de olika budskapen i mina reflektioner och upplevelser samt i innehållet av temaveckorna ger flera tankeställare.
Slutligen vill jag, kära ungdomar, säga att jag personligen har stor tilltro på er förmåga att göra de bästa reformerna i samhället i en ganska snar framtid. En del av er har redan rivit ner de osynliga barriärer och murar som de senaste decennierna skapat ”Vi” och ”Dom” tänkandet i samhället. Var och en av er oavsett ursprung, kön och andra olikheter är en värdefull individ och resurs för landet och samhället.
Dessa olikheter ska ses som en tillgång och tas tillvara till samhällets och medborgarnas bästa. Jag brukar ofta i sådana sammanhang säga att vi är vackra tillsammans med just våra olikheter och jämför det med en stor blombukett inkluderande alla färger och nyanser. De olika färgerna och nyanserna har var för sig mer eller mindre ett visst estetiskt värde. Tillsammans är de vackrast och har det högsta estetiska värdet. Detsamma gäller för oss människor i ett mångkulturellt samhälle.
Styrkan och utvecklingspotentialen ligger just i olikheterna men det räcker inte med enbart en samtidig existens av dessa olikheter för då skapas segregation, utanförskap och marginalisering av vissa grupper i samhället. Det behövs ett dialogiskt samspel, ett inkluderande tankesätt och ett vidare perspektiv i vår kommunikation. Det var en av anledningarna, enligt min tolkning, som ni fick arbeta i andra konstellationer i blandade årskurser under temaveckorna. Ni fick möta elever med olika bakgrund, skilda kompetenser, olika ålder och olika kön.
Tänk på att det föräldrar, dagens pensionärer, förfäder och tidigare generationer gjorde och bidrog med, har haft en stor betydelse för hur vi har det i dag. Därför förtjänar de all vår respekt och uppskattning. Det de inte lyckats bra med eller inte hunnit med är då återlämnat till oss att utveckla vidare.
Det vi idag och i den närmaste framtiden gör, har också stor betydelse för oss själva, våra barn och kommande generationer.
Hiwa Rashid
Tack till "Plantagen" för att de lät mig arrangera bilden på bommorna.
